Nu sitter jag i bilen, trött och regnet gör det inte direkt bättre. Var uppe i vanlig tid imorse och släppte ut hästarna i regntäcken och fixade lite i stallet. Nu är vi nämligen Påväg neråt i landet, knappt 3 timmars bilväg med ett tomt släp där bak. Berättar mer sen, det lovar jag:)
Godmorgon på er! Nu är klockan 20 i nio och jag ska gå ut till stallet strax. Hovslagaren kommer ut idag och fixar ponnyernas hovar. Just nu har jag ju bara två hästar hemma, varav lillen går barfota så det blir bara en helskoning för hovslagaren idag. Är så himla nöjd vår hovis, han är supernoggrann och lägger verkligen ner sin själv i varje hov. Tycker det är så svårt med hovslagare, speciellt när man inte är kunnig själv, men både veterinären och equieterapeuten berömde Arienzos hovar så det är väl ett bra täcken! 😉
Ikväll ska jag i väg på Liljan, det är en nattklubb här i Borlänge, ska dock inte gå ut; är inte arton än på 1 månad! Men vi ska dit och äta mat och bara mysa, ska även fira en sak som ni får reda på imorgon faktiskt! 😉 Så håll utkik!!
Men nu har jag lite bråttom faktiskt, så vi hörs senare! //Majsan
Alla vi människor har komplex, vissa gillar inte sina bröst, andra tycker de är för tjocka medan den tredje ogillar sina ben. Jag vill inte ha några komplex, jag ogillar att vara missnöjd med mig själv, jag ogillar att skämmas över mig själv och jag ogillar att behöva höra det varje dag.
Jag har alltid varit ganska självsäker, jag har alltid gillat att sticka ur och har aldrig haft problem med att synas eller höras. Jag har alltid vågat gå min egen väg, hallå vem flyttade ifrån innerstan i Stockholm till fucking dalarna. Jag har alltid vågat haft min egna stil och inte skämmas för den. Och jag har aldrig sagt något elakt till en människa rakt ut. Vad har jag då gjort för att förtjäna den förnedringen jag utsätts för, varje dag?
Det började redan när jag var liten och gick på lågstadiet. Jag gick i förskolan på samma avdelning som ettan, tvåan och trean gick på. En kille i tredje klass kallade mig dagligen dvärg, alltså varje jävla dag kom en tre år äldre kille och kallade mig dvärg. Och ingen gjorde något, ingen! På den tiden tänkte jag inte att det var mobbning, för kallade någon elev en annan elev tjock blev det stora åtgärder, men lilla jag som blev kallad dvärg eller att jag var för smal gjorde ingen någon åt. Och vad förnedrad jag blev redan där, som sexåring. Men jag kunde inte göra något åt det, för jag var liten och smal och hade inget att säga till om.
Ju äldre jag blev ju oftare träffade jag nya kompisar och jag träffade deras kompisar. Man skapar sig ett kontaktnät, där man ständigt träffar nya kompisar. När man träffar en ny människa på en fest eller liknande så börjar man med att berätta vad man heter och hur gammal man är. Jag säger alltså” Jag heter Maja och är 98a”. I 99 procent av fallen får jag alltid höra ”Nu ljuger du” eller ”Nej du är ju typ 03a” eller ”Fan vad liten du är”. Vad svarar man på det? ”Haha men jag är 98a, du kan få se mitt leg, jag går andra året på gymnasiet, jag är 98a jag svär”. I många fall så fortsätter diskussionen med att personen som jag träffar ska fortsätta förklara för mig hur liten jag är eller hur mycket jag ljuger. Som att jag växer och blir större av det liksom…
Jag föddes 3 veckor förtidigt, vägde drygt två kilo när jag kom ut och var inte större än en sko i storlek. Redan då var jag liten. Sedan har jag aldrig växt ikapp de andra barnen, har alltid varit minst i klassen; kortast och smalast. Trotts att jag ständigt har varit den tjejen som ätit mest vid luncherna. Jag äter alltså bra, tränar lagom men går ändå inte upp i vikt. Vilken dröm kommer många tycka, men för mig är det ett helvete. Jag ser ju fan ut som en 13-åring…
Så fort jag träffar en ny läkare, en ny skolsköterska eller något liknande så är första frågan; ”Är du anorektiker?” ”Nej”, svara jag, ”Jag äter bra men är bara lite smal”. Jag är alltså idag, snart 18 år gammal, 159 cm lång och väger knappt 40 kg. Jag blir kallad dvärg och anorektisk men ska inte kalla det mobbning.
Jag kan inte köpa kläder, jag kan inte gå in på HM och köpa ett par jeans, eller gå inte på Carlings och köpa ett par jeans. Jag köper ifrån barnavdelningen på Abercrombie, NK´s barnavdelning har jättefina kläder och skor får jag köpa på barnavdelningarna. Det är ju så lockande att gå in på barnavdelningen för barn upp till tolv år, när man är 18 år gammal. Ridstövlar måste jag måttbeställa och solglasögon går inte ens att få tag på i min storlek. Ridhjälmar finns det bara ett märke som gör lite finare hjälmar i storlek 51, och studentmössa går nästan inte att få tag på. Det är ju så roligt att vara så liten…
Detta är mitt största komplex i livet, och jag vet att när jag blir äldre kommer jag älska att folk tror jag är yngre. Men det är svårt att se något ljus i det hela när folk tror jag är tretton. Och jag känner mig så förnedrad varje gång jag får höra det, och folk verkar inte tro att jag tar åt mig. För att säga till någon man träffar för första gången ”Men vad tjock du är” det gör man inte. Men tydligen är det okej att säga till mig ”Fan vad liten du är, du är inte 98a!”
Torsdag idag, regnet öser ner utanför fönstret, ponnysar i sina hagar med regntäcken på sig och jag är inne och äter frukost. Har inte hänt så mycket sen sist faktiskt, var och kollade på träningen med Åsa i tisdags. Ja, jag har extrem träningsabstinens, både jag och mamma går och suktar efter tävlingar och träningar. Vi skulle ha åkt ner till Sundbyholm förra helgen, men men får ta nya tag nästa år.
Arienzo har gått som en gud varje ridpass. Har ju bara ridit ut men han har varit så duktig. Bland annat har jag ridit ut med grannen, något jag egentligen brukar undvika med Arienzo då han blir galen med andra hästar. Trotts lite krumbukter så som bockningar och en Arienzo som inte kunde skritta så gick det bra. Han går jättebra ut när jag rider honom och min kusin rider ut Bezi, då är han jättelugn. Men men, bara att träna på. Båda ponnysarna blev schamponerade här om dagen, skönt tyckte de!
Snart kommer ju även Bezi hem!!! Som jag har längtat efter min svarta lilla pruttponny. Han går inte att göra sig av med, fast än jag egentligen borde det. Han har ingen större kapacitet och går inte att åka iväg och tävla med. Men hans personlighet är något extra, han går mest ut här hemma och han trivs så himla bra med det. Ingen större press och bara mys. Han är värd det!
Idag ska jag plugga, ja ni hörde rätt; PLUGGA. När jag bytte skola i december så fick jag läsa ikapp två kurser, som jag inte hann ta ikapp. Tanken var att jag skulle plugga in en termin under tiden jag läste det mina klasskompisar gjorde, men det hann jag inte med. Så nu har jag förlängt två kurser; samhällskunskap och naturkunskap till skolstarten i augusti. Så jag har bara en uppgift i varje ämne så det går nog lätt. Men jag har skjutit på det hela sommarlovet, vill inte sitta och skriva om arbetslöshet och genteknik när jag är ledig.. Får be mamma om hjälp sen, hon brukar vara snäll och komma med bra idéer till mina skoluppgifter. Och mitt motto brukar alltid vara att ifall jag har tid med tre hästar måste jag göra mig tid för skolan. Vet dock inte själv hur jag får ihop det, men gick ut med riktigt bra betyg nu i tvåan så på något sätt får jag väl det att fungera.
Aja nu när det regnar och är dåligt väder är det ju faktiskt perfekt pluggväder, så nu är det faktiskt dags att ta tag i det. Ha det så bra! // Maja 
Hejsan! Förlåt för usel update under helgen men har haft fullt upp. Fredags åkte vi till Kalmar och Öland, dels för att provrida lite hästar men också för att min kompis har landställe på Öland. Var där i knappt ett dygn, det tar liksom 7 timmar att köra. Men hann både med hästar, träffa kompisen och sola på Böda strand. Sola var väl att ta i, badade en snabbis i havet, blev vettskrämd av alla maneter, frös ihjäl av blåsten och solen var bara framme i en minut åt gången. Men en rolig liten tripp blev det, men skönt att komma hem till sina egna hästar och pussa dem lite extra på mulen.
Idag har jag inte gjort så mycket, klippt gräsmattan här på gården. Jag har även plockat av hela vår vinbärsbuske som tog två timmar…. Slappat lite i soffan har jag även hunnit med. Så nu är det middag på schemat och varken jag eller mamma orkar ställa oss och laga mat, och då vi ändå måste hämta hundarna hos mormor och handla så tänkte vi passa på att handla med oss lite thaimat ifrån Flottbrothai. Har även kokat saft som nu står och silar av sig, så ska passa på att åka nu innan den ska kokas vidare. Arienzo ska även ridas lite senare (hatar att rida i värmen för hästarnas skull), tänkte ta en lång skrittur ut i skogen och längst åkrarna. Han ska även få sitt program genomkört så som stretching igenom hela kroppen och liniment och massage. Skönt! 🙂
Men nu ska jag bege mig! Ha en fortsatt trevlig eftermiddag och kväll!
Fina fina Bezi som ingeting passar på, så när vi skulle ut på någon tur i mörkret så fick jag sätta några gamla reflexskydd på honom… Ser lite roligt ut nu när jag tänker efter…
Nu sitter jag i bilen, äntligen. Ridningen igår gick superbra. Red på ett vanligt nova-bett men satte på en thiedemantygel ifall han skulle tjafsa och bara dra upp huvudet. Travade i kanske 2 minuter 3 gånger på grusväg. Skulle aldrig falla mig in att sätta igång honom i ridhuset eller på en ridbana. Vi har superbra ridvägar och tror han mår bra över att få vara ute och röra på sig.
Efter ridningen igår hade vi middagsgäster hemma. Det var väldigt mysigt och god mat! 😉
Imorse gick jag upp tidigt, halv 7, för att hinna rida och fixa hela stallet och packa det sista innan vi skulle åka. Arienzo gick bra idag, piggare än igår vilket både är på gott och ont. Travade i ca 5 minuter idag, i slutet var han lugn och avslappnad och frustade hela tiden. Duktig ponny. Dock så hade lillen (lilla ponnyn) spängt tråden i hagen under tiden vi var ute och red. Så när jag kom tillbaka efter ridturen så kom Lillen skrittandes in i stallet… Så fick fixa hagen också imorse, typiskt.
Men nu är vi på g neråt i Sverige. 6 timmar bilfärd, men ska bli mysigt att komma bort lite!
Grå himmel och regn möttes jag av i morse, blää. Man blir inte direkt taggad på att gå ut och släppa ut hästarna när regnet öser ner. Men det är bara att slänga på regntäcken och ta ut ponnysarna. De går på bete, eller nu är det inte så mycket bete kvar i någon av beteshagarna, så det är bara att släppa ut de på morgonen. Och hästarna tycker snarare om när det regnar, mindre knott och jobbiga bromsar.
Planerna idag är att åka till Dalviks kvarn och köpa spån och fylla upp alla fyra boxarna. Sen ska vi även in till Leksand och köpa ett nytt handtag till stalldörren. Sedan ska Arienzo ridas och stallet ska fixas. Måste även packa inför imorgon då vi ska ner till Kalmar och kolla på lite hästar och även besöka en nära vän till mig. Lite äventyr över ett kort dygn. När man bor på hästgård kan man inte åka bort så länge och inte heller så ofta. Men som jag nämnde igår, så är det värt det! 😉
Trött är bara förnamnet. Det är jobbigt att bo på hästgård när det är så mycket som ska fixas. Men det mesta är faktiskt roligt! 😉
Gick upp halv 8 imorse, samma tid jag gått upp hela sommarlovet för att släppa ut hästarna. Mockade, fyllde hö och kraft och bytte vatten i samma veva, så skönt att ha det gjort på morgonen. Var sedan in och åt frukost och sen var det ut igen. Equiterapueten var här på förmiddagen och sen har jag skurat halva stallet då andra halvan redan var skurad. Spånade boxarna och gjorde ren all utrustning. Bara att skura tog några timmar… Sedan skulle även Arienzo få gå ut och röra på sig för första gången på 6 veckor. Gick en promenad i 20 minuter. Han var en tickande bomb… Inte så jätteroligt att sätta igång den ponnyn nu! 😉
Mamma har målat huset, inte hela dock utan framsidan och det blev riktigt bra. Tror både hon och jag kommer sova gott ikväll. Har bara en sak kvar att göra nu och det är hundarnas långpromenad. Suck… Dagar när man hållit igång ifrån morgon till 21:00 är man inte alltid jättetaggad på att gå en långis med dem. Men men,, bara att snöra på sig gympaskorna och bege sig. Det är alltid så skönt att gå lite senare på kvällarna. Dels är det inte så många människor ute i byn och dels är det svalt och skönt för både hund och oss människor! 🙂
Båda ser lite konstiga ut på denna bild dock, men vad gör det!! 😉
I våras började Arienzo gå dåligt, eller han hoppade bra och kändes ändå fräsch. Men resultaten dalade, från att alltid ha en rosett hem blev vi på en månad ekipaget som inte kom runt banan. Stoppen blev fler och Arienzo tappade gnistan. Vi var i samma veva inne i en ”testarperiod”, när han skulle se om jag gick att övertala och han kunde ta över ledarrollen. Så när vi började få ett stopp i någon klass var det helt naturligt, han hoppade ändå bra de övriga sprången. Dock så blev allting bara värre och värre, tillslut när vi var i Orsa på meeting i början av juni fick jag inte igenom honom i en enda klass. Och då ringde det en varningsklocka, något var fel!
Vi fick tid hos veterinären ganska snabbt efter vi ringt och han fick vila efter meetinget tills vi skulle till veterinären. Väl på kliniken gick veterinären igenom hela ponnyn och efter ett ex antal böjprover och longering på volt såg han en liten rörelsestörning på höger fram. Han nickade lite, och framförallt i höger varv på liten volt. Vi bedövade hela hoven, hovleden/kotan, knät osv men han markerade fortfarande. Efter det besöket fick han gå på metacam i 2 veckor (alltså inflamationshämmande och lite smärtstillande) innan vi en månad senare skulle in igen för att se om det blivit bättre med Arienzo.
En månad senare, idag för en exakt vecka sedan, var vi in igen och höll alla tummar för att Arienzo skulle blivit bättre med vila i 1 månad till och metacam. Men efter att veterinären återigen gjort böjprov och longering så markerade han fortfarande. Så vi beslutade för att bedöva hela knät, förra besöket hade vi bedövat leden, och se ifall han blir bättre. Han blev inte bättre och han haltade fortfarande. Så det enda som fanns kvar nu var att röntga, då veterinären började misstänka artros. Hade det nu visat sig vara artros så hade Arienzo förmodligen aldrig kunna användas igen, iallafall inte i hoppningen. Vi röntgade båda frambenen och jag höll tummarna för att det inte var något allvarligt. Klumpen i magen gjorde mig riktigt illamående och jag såg hur mamma stod med en drogad Arienzo i famnen (han hade såklart fått lugnande inför röntgen). Men plåtarna visade ingenting, absolut ingenting. Så nu stod vi med en ponny som inte var fräsch och som veterinären inte hittade något fel på mer än att han haltade.
Veterinären tyckte då att vi skulle vidare till Ultuna och genomföra en scintigrafiröntgen, alltså spruta in radioaktiv strålning i hästen för att upptäcka eventuella inflammationer. Vi visste inte vad vi skulle göra, vi hade fått ganska dåliga prognoser av veterinären och vi började bli desperata. Mitt i kaoset så fick vi idéen att ta ut en equiterapeut (hästarnas sjukgymnast) och göra en sista koll innan vi gick vidare med mer röntgen. Efter tips ifrån flera bekanta så kom en tjej ut till oss idag.
Efter några minuter kunde hon konstatera flera låsningar i Arienzo, framförallt på vänster sida. Vilket då medför att han markerar i höger varv då han inte kan sträcka ut ordentligt. Så efter uppvärmning och stretching och akupunktur så verkade han nöjd. Har fått en schema nu och får sätta igång Penz redan imorgon, vilket är det bästa på hela sommarlovet.
Man ska komma ihåg att är hästen skadad och är svullen eller öm kanske man främst ska vända sig till veterinär, även om hästen har sår såklart. Men har hästen mer diffusa symtom eller som i vårt fall inga röntgenförändringar så tror jag att equiterapueter är bättre. Men är det så att arienzo blir halt imorgon eller inom en snar framtid så ska veterinär alltid tillkallas, då equiterapueten tagit bort allt skydd för hästen. Sedan vill jag även påpeka att jag tycker veterinären var väldigt duktig och att jag inte klankar ner på honom!
Jag är iallafall glad och känner mig otroligt tacksam för att skritta lite på Arienzo imorgon. I kväll ska han få gå sin första promenad på 6 veckor. Tror han också tycker det är skönt! Älskade ponny!
Har fått höra ofta meningen att jag glider runt på en räkmacka, att jag får allt som jag vill och inte har samma långa väg till toppen som alla andra. Men det är en stor myt, både inom ridsporten och livet i övrigt. Men så mycket jag kämpar är nog svårt att se på utsidan genom sociala medier och genom bloggen. Jag kan förstå att folk tror att jag bara glider runt, men jag ska förklara för er hur det verkligen ligger till.
Att komma dit jag är idag inom ridsporten har inte varit en dans på rosor. Jag började som många på ridskola, genom att tjata sönder på min mamma. Första ridlektionen fick jag åka helt själv i plastridstövlar och en jofahjälm, hade fått ett par ridbyxor och ett ridspö. Den dagen var den lyckligaste i mitt liv, men slutade skolan en halvtimme innan lektionen började så kom tio minuter sent första lektionen. Red iallafall några år på ridskolan och en till sak jag kommer ihåg var när jag fick min första skötarponny. Drömde så länge att jag också skulle få göra rent krubban, vattenkoppen, mocka, ha en egen grimma att sätta på när jag skötte, borsta ponnyn tills den glänste. Det coolaste var nog ändå att skriva upp sig på listan som satt inne i omklädningsrummen att man hade skött, för så gjorde de stora tjejerna.
Kommer väl ihåg Goliat, min medryttarponny som blev som min egna. Vi tävlade lite och som vi kämpade runt banorna med rosa outfit. Vi kämpade varje ridpass och hade så sjukt kul tillsammans. Med honom fick jag lära mig allting om att ha egen häst, allt som måste fixas och göras. Vi hade något år tillsammans innan jag äntligen skulle få skaffa en foderponny, som jag fortfarande har kvar. Var ute och provred några stycken och tillslut hittade vi den lilla tjocka oslipade diamanten i Uppsala; Bezi! Han har jag nu haft i 3 år, och de åren har varit väldigt bra. Mycket tårar och ännu mer skratt. Men det har varit väldigt tufft, målet var att få en tävlingsponny men det blev inte riktigt så…
Men idag står jag med en superfin ponny som heter Bezi, en massa pussar och uteritter är hans liv men inte mitt mål. Så Arienzo kom in i bilden, för att nå mina mål behövde jag en ponny att tävla de högre klasserna. Men det är inte gratis att ha det såhär, att nå hit har inte varit det enklaste…
Jag var tvungen att byta ut hela mitt liv, förlora alla mina vänner, byta skola två gånger, bli helt ensam, pendla 7 mil varje dag till skolan tu och retur, jag är helt ensam i mitt stall, lägger ner hela morgonen på stallet och hela kvällarna, jag får läsa in så mycket ämnen, jag kan inte åka någonstans för jag har alltid tider att passa, jag lever i en bubbla. Så säger folk att jag glider på en räkmacka. Utan något liv sidan om stallet, så glider jag på en räkmacka. Jag och mamma har kämpat otroligt mycket för att nå dit vi är idag.Vi är ingen välkänd hästfamilj som har alla resurser, men vi hjälps åt för att få detta att fungera, och tacken är stor. Våren är nu inplanerad; träningar för Leif Hall, träningar för Ted Nätterqvist, träningar för Emma Mattiasdotter, tävlingar…
Jag är tacksam för mina chanser att satsa på ridsporten, men att jag har glidit på en räkmacka är helt fel. Jag har börjat på botten, jag var den folk fnissade åt på min första ridlektion. Men idag är jag här, med det bästa framför mig tack vare hårt slit, mycket tjat och en lång väg, men inte är den slut än. Jag är nyfiken och spänd på vad mitt liv är påväg. Jag hoppas jag ska börja trivas bättre här och att jag och Arienzo kan skörda stora framgångar1
majabrink 